Som Metropolis, fast med inoljade bröst

The Giant of Metropolis



Av någon anledning har jag fått för mig att jag inte gillar peplum. Det lilla jag sett tidigare har faktiskt varit förvånande torrt med tanke på att genren åtminstone på papperet låter som något som skulle tilltala mig (machismo, mytologiska monster, illa dold homoerotik). Dock så är jag pinsamt förtjust i science fiction av det enklare slaget, vilket är anledningen till att jag efter en hård arbetsdag ploppade i den här lilla filmen- som har beskrivits som en blandning mellan Maciste och den gamla goda Flash Gordon-serien- i DVD-spelaren. Beskrivningen var faktiskt inte helt missvisande och jag måste säga att den faktiskt förändrade min negativa inställning till genren (som säkert beror på att jag sett fel filmer).

Den nyligen bortgångna peplum- och trashveteranen Gordon Michell spelar här den muskulösa stammkrigaren Obro, som beger sig till den futuristiska staden Metropolis i Atlantis för att snacka allvar med stadens härskare kung Yotar, som han menar håller på att förstöra världen med sin förbenade vetenskap. Yotar visar sig inte helt oväntat vara en mindre trevlig filur, som bland annat utrotat den fria viljan hos sitt folk och planerar att operera in sin 200-åriga faders hjärna i sin 7-åriga sons huvud. Givetvis lyssnar han på dövörat inför Obros förklagan, men blir så imponerad av hans fysik och stamina att han funderar på att använda Obrons kropp till att skapa nån slags supermänniska. Nu tvingas den godhjärtade barbaren att gå igenom en mängd olika tester, bland annat måste han slåss mot en bunt illvilliga vättar och en stor hårig sak som slåss med benknotor. Sedan lyckas han givetvis fly fångenskapen med hjälp av Metropolis underjordiska motståndrörelse och sätter igång sitt korståg mot den onde kungen. Denne har dock nog med problem i och med att en naturkatastrof håller på att ske i riket, en katastrof som han i blind tro till vetenskapen tror sig kunna undvika. I och med att filmen utspelar sig i Atlantis behöver jag kanske inte inflika hur det går med det.

Rent estetiskt var filmen en fullpoängare, det började nästan rycka i baguetten när jag möttes av staden Metropolis fantastiska exteriörer. Det är väl främst här Flash Gordon-referenserna kommer till sin fulla rätt, Metropolis påminner påfallande mycket om kejsar Mings stad i nämda serie. Fast billigare, skönare och i färg. Actionsekvenserna och fightscenerna var taffliga men inte utan charm och Mitchell gör sin grej med precis lagom doser avtrubbad charm. Barbröstade barbar-broilers känns betydligt roligare i sci-fi miljöer. The Giant of Metropolis var helt klart en trevlig bekantskap, men den höll tyvärr inte hela vägen - mot slutet blir man lite mätt på nonsensdialog och slagsmål. En trea förtjänar den dock gott och nu skall jag med nytt friskt mod gräva ner mig i peplum-träsket. Mario Bava verkarn ha gjort ett par intressanta, dom får bli först i led.