En yeti gör ju ingen glad

Yeti: Giant of the 21st Century



He’s so big
The man of stone
But he won’t harm you
The Yeti!

Så lyder texten till fejkgruppen The Yetians monumentala ”Yeti”, en slags discofunkig version av Orffs klassiska stycke ”Fortuna Fron Carmina” (Dracula-låten, ni vet). Denna trudelutt sätter tonen för denna misslyckade italiensk-kanadensiska monsterfilm.
Jag antar att den bör ses som ett försök att rida på monstersvallvågorna efter Dino DeLaurentiis King Kong-framgångar, fast lite hjärtligare och snällare så att hela familjen kan titta. Jag har verkligen inget emot barnsliga monsterfilmer, som Gamera och plysch-Godzillan från 70-talet, men här funkade bara inte.

Handlingen kretsar kring en utgrävning i Antarktis. Filmens protagonister är en föräldralös och stum unge och hans nyfikna tonåriga syster som har hittat en jättelik snöman nedgrävd i ett isberg. Snömannen identifieras snabbt som det mytologiska odjuret Yeti och skeppas över till Toronto för att tinas upp (på ett ovanligt dumt sätt) av den godhjärtade och typiskt virriga vetenskapsmannen Henry och barnens kapitalistiska förmyndare och morfar. Yetin är verkligen en bisarr syn! Filmskaparna har använt en skäggig karl med långt volymfluffat hår som bas för utseendet, vilket gör att monstret ser ut som en blandning av en neandertalare och sångaren i Bee-Gees! Vetenskapsmannen vill självfallet studera yetin, medan kapitalist-morfarn vill göra profit på honom som varumärke för hans företag Honeycup Enterprises.

Kapitalet visar sig vara starkast, men när monstret skall presenteras för världen blir han rädd för kamerablixtarna och flyr ut i skogen med dom två ungdomarna. Här följer en av filmens bästa och dummaste scener, när tonårstjejen smeker yetins gigantiska bröstvårtor till styvnad för att visa sina goda intentioner. Yetin fattar tycke för de två små liven och bjuder dem på rå fisk. Snart blir han fångad, men rymmer igen under en uppvisning i Toronto. Här ändrar han plötsligt storlek från 4-5 meter till rena Godzilla-storleken. Förstörelse och kaos följer. Problemet är att yetin är så lidande och ångestfylld. Han går mest runt och brölar och ser ledsen alternativt hjärnskadad ut när han förstör byggnader. Inte särskilt kul alls. ”Begrav nörden – hämta skörden” som pastor Runar brukade råda oss. Sedan försöker Honeycup Enterprises konkurrenter smutskasta yetin med falska mordanklagelser och det är upp till de två ynglingarna och deras Lassie-liknande collierhund att rädda Honeycups anseende och yetins liv.

Sammanfattningsvis är den här filmen en liten plåga. Jag kunde se den med viss behållning, men det här är verkligen inget jag skulle kunna rekommendera med gott samvete. Med sina 110 minuter är den dessutom alldeles för lång. Blazing Magnums är en betydligt bättre italiensk-kanadensisk samproduktion.

Idag började jag även kolla på Louis Malles surrealistiska och erotiska saga Black Moon. Tyvärr fick jag besök och var tvungen att stänga av mitt i, men det verker onekligen vara en mycket speciell och bra film. Skall försöka skriva nåt om den när jag sett klart den. Annars kan jag bara säga: lyssna mer på Webstrarna! Har lyssnat på deras briljanta postpunk-skiva "Den stora saxen" non-stop sedan jag fick hem den för någon vecka sedan och det kan mycket väl vara den bästa svenska skiva jag någonsin hört! Svensk postpunk har kanske inte i allmänhet åldrats allt för väl av tidens grymma tand, men "Den stora saxen" låter fortfarande fräsch som nyponros i mina öron. "Pojken i brunt bjuder på fest" är nu officiellt mitt call to parteeej och introt till mitt imaginära DJ-set. Har rippat ner skivan och några av deras senare poppigare grejer till mp3-formatet för att kunna sprida till kompisar, så låter det som något för dig så kan du ju kolla upp mig på soulseek eller rota runt lite i twisterella-gruppen. Jag heter XuFeng där.