Left hand path

Igår var jag ute med kidsen, drack öl och skatade för första gången på år. Det slutade såklart med att jag stukade högerhanden i dödsbacken och jag har känt mig för svag och hjälplös för att orka trycka in play-knappen på videon. Därför tänkte jag försöka vänsterhandsskriva lite om skivor jag lyssnat mycket på på sistone istället.

Anna Domino - Anna Domino



Superslick, överproducerad och pretentiös 80-talspop av finaste valör. Den här torra och stelt svängiga skivan saknar allt vad soul och euroferi heter - och jag fullkomligen älskar den! Trots att en låt ger mig lite Springsteen-vibbar...
Det är onekligen en eklektisk kompott Anna bjuder på. Ibland låter det synthpop, ibland låtsas-jazz, låtsas-reggea eller som en slags intellektuell Madonna. Allt kryddat med Annas svala sång, smarta texter och lyxiga produktion. En höjdarskiva som kanske passar bättre att chilla med ett glas Martini till än i bandaren en varm sommardag. Det tar bara en titt på Anna i konvolutet för att fatta att hon inte gjort något annat än rökt Gauloises, hyllat fransk kultur och hängt på cinemateket i alla sina dagar!

Princess Tinymeat - Herstory (1984-87)



När Haa-Lacka Binttii, transvestit-trummisen från Virgin Prunes startar eget band så vet vi att det blir något alldeles extra! Mycket riktigt är det här det virrigaste stycket muterad pop jag hört sedan...tja, någonsin! Jag famlar efter refenser i mitt försök att beskriva den här extremt vrickade skivan, men kommer inte fram till något bättre än Foetus möter Jesus & Mary Chain och The Fall på hallucinogena droger i en sexuellt förvirrad hårsalong. Beskrivningen håller inte rakt igenom, men låter å andra sidan som ett rätt bra band, så vi kör på det.

Pincess Tinymeat gjorde hur som helst inget större väsen av sig, men fick i alla fall vid splittringen alla sina singlar återutgivna på denna bortglömda Rough Trade-samling, Herstory. Låtarna varierar från det olyssningsbara till det briljanta, som t.ex. toppdängorna Wigs on the green och A bun in the oven. Precis alla låtar går i grötig rockabilly-takt och är kryddade av Bintiis minst sagt säregna sång. Hon/han låter som en berusad geting som ihärdigt försöker överrösta dårlarmet till musik. Jag vet inte riktigt vad mer man kan skriva om den här skivan, Biinti själv beskriver den nog bäst själv i konvolutet:

"Too many words for messeges to matter, and still we feed on sonic images. Bintii, the kidnap victim of your dreams is pure icon, pure image, driven by the zoom of the lens - the music doesn't matter. [...] These are songs about relationships - boy/girl stuff."