Den fantastiska filmens topp 100 - Del 1

Bara för att jag är list-neurotiker... Här kommer första delen i en serie av tio där genrefilmen/den fantastiska filmen/whatevers 100 toppar skall krönas. Enjoy!

100. Africa Express
Regi: Michele Lupo
Motivering: Ett av ytterst få exempel på lyckad äventyrsbuskis. Giuliano Gemma är som klippt och skuren i rollen som trucker-spelevink i Afrika och har världens sötaste sidekick i chimapansen Biba.

99. Deep Red
Regi: Dario Argento
Motivering: Den första giallon jag såg. Aningen ojämn (och därför överskattad), men hade Argento klippt ner spellängen och tagit bort allt onödigt hade det lätt varit en av genrens absoluta toppar.

98. Godzilla Vs. Monster Zero
Regi: Ishiro Honda
Motivering: Skönt swankig monsterfilm i vilken utomjordingar kidnappar Godzilla och Rodan för att battla Monster Zero som förpestar livet på deras planet. Godzillas segerdans är en stor stund i monsterfilmens historia. När Ishiro Honda är i farten blir det fan alltid trevligt.

97. Violence for Kicks
Regi: Massimo Felisatti, Sergio Greico
Motivering: Ett finnigt gäng bortskämda rikemansynglingar åker runt på moped och knarkar, våldtar och förstör. De har nämligen förläst sig på Nietzsche och skaffat övermänniskoideal. Vart är ungdomen på väg? Hysterisk juvenile delinquent/terror-trash som tål att ses om igen och igen.

96. Emanuelle's Revenge
Regi: Joe D’Amato
Motivering: Emanuelle hämnas sin systers självmord genom att kidnappa hennes busiga kille, en hal bookmaker i kukvisarbyxor som tvingade systern till prostitution. Hon stänger in honom i ett hemligt rum, pumpar honom full med droger och torterar honom med sexuella lekar där han aldrig får utlösning. Sjuttiotal när sjuttiotalet var som mest sjuttiotal och en av D'Amatos allra bästa. Min favoritscen, mitt i all snusk, är konstigt nog en lång Formel-1-scen i slow motion som faktiskt är riktigt vacker.

95. Night Train to Terror
Regi: John Carr m.fl.
Motivering: Hjärnsmältande vansinnes-skräckantologi (made in Nilbog) i vilken Gud och Satan sitter på ett tåg och tjaffsar om folks själar samtidigt som knäppa filmer visas (ihopredigerade från kasserade långfilmer). Då och då dyker ett breakdansande gäng ynglingar upp och spelar en vedervärdig åttiotalsdänga (en av textraderna går "everybody's got something to do - everybody but you!", vilket träffar ganska hårt när man ser den här filmen). Har sett denna tre gånger nu och måste motvilligt erkänna att det är en av mina favoriter.

94. The Bloody Pit of Horror
Regi: Massimo Pupillo
Motivering: Färglad och kul 60-talspulp i vilken ett filmteam smyger sig i ett gammalt slott och stöter på en kroppsbyggare med övermänniskoideal och en besatthet av en gammal bödel från medeltiden. Muskelmannen Mickey Hargitay gör sitt livs roll som bödeln och hans fullkomligt speedade (för att inte tala om homoerotiska) insats ger filmen den där extra knuffen från bra till en favorit!

92. The Demoniacs
Regi: Jean Rollin
Motivering: Ett gäng dekadenta pirater våldtar och mördar två flickor som sedan återuppstår för att hämnas. Låååångsam, elak och vacker - en av Rollins bästa!

93. Tron
Regi: Steven Lisberger
Motivering: Orättvist utskälld film från den svunna tid då Disney hade en själ. Tron har en intressant idé, är grymt snygg och tappar aldrig greppet om det där pojkaktigt underhållande som jag tycker saknas i mycket modern science fiction. Ironiskt att den första VR-filmen skulle bli den bästa.

92. House by the Cemetery
Regi: Lucio Fulci
Motivering: Folk får säga vad dom vill, jag tycker likt förbannat att Fulci var bäst under åttiotalet. Spökhusfilmen House by the Cemetery kvalar in på listan med hjälp av sin mardrömslogik, konstiga stämning och läskighet. Unge herr Frezzi är dessutom en riktigt charmig barnskådis (folk har blivit pedofiler för mindre) och spelar unge Bob med utsökt skärpa. Är väl inte hans fel att dubbaren gick på crack?! Cut the kid some slack!

91. The Mysterious Island of Captain Nemo
Regi: Juan Antonio Bardem, Henri Colpi
Motivering: Underbar äventyrsfilm baserad på spansk TV-serie. Omar Sharif är fantastisk stackars kapten Nemo, filmen är välgjort och spännande, har en skön viktoriansk känsla med massa häftiga sci/fi-prylar och dessutom en söt apa! Bästa Jules Vernes-filmatiseringen om du frågar mig.

90. Terror
Regi: Franco Prosperi
Motivering: Hård, trashig terror är alltid trevligt. Ännu trevligare blir det förstås om Ray Lovelock spelar terrorman som terroriserar nunnan Florinda Bolkan och hennes kvinnliga teatergrupp. En klar favorit i terrorträsket.

A marriage made in heaven

Elva perfekta poplåtar som fullkomligt osar av ödesmättad romantik och dekadens; stooorslagna, krossande arrangemang signerade demonproducenten Trevor Horn, allt kryddat med en närmast majestätisk bögighet... Marc Almonds "Tenement Symphony" är en fantastisk skiva! Har alltid tyckt att Almond och hans Soft Cell aldrig riktigt uppfyllde sina löften, men här är Marc Almond precis så bra som Marc Almond nånsin kan vara - och det, min vän, det är jävligt bra. Crooner-kostymen klär honom lika bra som Jane Fonda klär i minimal rymddräkt och Trevor har aldrig producerat något vackrare än avslutande My hand over my heart. Det här är något så ovanligt som en skiva du bara måste höra!

Robinson-Robinsons äventyr

Robinson Crusoe



Luis Buñuels mexikanska filmatisering av Daniel Defoes sura gamla upplysningsklassiker Robinson Crusoe (känd från högläsningen i grundskolan) hör kanske inte till hans mest uppmärksammade filmer, men det är tveklöst en av hans allra elakaste och roligaste!

Vid första anblicken får man känslan av en väldigt o-buñuelsk (och dålig) film: filmen börjar med lite stel och trögflytande narration över bilder av gamla böcker, och fortsätter i samma klischéemässiga anda då Robinson blir strandsatt. Han börjar såklart i god borgelig upplysningsanda civilisera ön genom att bygga olika uppfinningar och en liten stuga. Samtidigt som han såklart inte glömmer bort att läsa bibeln och blossa på pipan i finfåtöljen. Förhållandet till Fredag skildras lika rasistiskt som i boken och kannibalerna på den andra ön är helt enkelt "vildar" som gillar att käka människokött. Lägg till undermånigt skådespel, stelt bildspråk och ett manus som följer Defoes föråldrade litterära förlaga nästan ordagrant och du har en riktigt usel film. Eller?

Under filmens första tio minuter satt jag mest och skakade på huvudet och undrade vad i helvete Buñuel höll på med. Snart gick det dock upp för mig att vankades stor humor av en regissör som visste precis vad han sysslade med: nämligen att narras med både sin publik och göra sig lustig över Defoe och alla värden han stod för (och detta som sagt utan att ändra mycket alls i orginalmanuset!). Robinson Crusoe är en film som fullkomligt dryper av syrlig ironi, och Buñuels komiska vapen heter överdrift: genom att överdriva borgliga, patriarkala och rasistiska dragen i boken tydligör han dem samtidgt som han driver med dem på ett sätt som påminner om ofrivillig komik (men i själva verket i allra högsta grad är genomtänkt). Regissören hintar vid ett par tillfällen filmens underliggande komik (i en väldigt malplacerad drömscen och en hysterisk teologisk diskussion mellan Robinson och Fredag) men spelar i övrigt skämtet med pokeransikte. Buñuel har en stor tillgång i Don O'Herlihy som verkligen spelar Robinson med en fantastisk stelhet och naivitet. Han är fan lika stel som Hugo Stiglitz! (som faktiskt också spelat Robinson, i ett par mexikanska filmer som du inte vill se). Undrar om Don var med på skämtet?

Några av kommentarerna på imdb är förresten hysteriska:

"As someone who is not a great admirer of surrealism in any of its forms, and who found works like Le Chien Andalou or The Obscure Object of Desire gratuitously disturbing or pretensious respectively, I was delighted to come across this beautifully sensitive telling of the Robinson Crusoe story. A story not only of survival but also of friendship it is told with great feeling and warmth."

"This is an excellent film, not only in its acting, but also in color and photography. I always remember it for the best acting of Viernes (Friday) and also Crusoe. The film follows well the plot given by Dafoe in his wonderful book. If somebody never read the book, my advice is to see this excellent film."

Hoho! Dubbelironi!

Asswhipping, mexican-style

Invasion of Death

Detta mexikanska brottarepos av Cardona Sr. börjar med bilder på stjärnor och solnedgångar samtidigt som en hotfull röst läser upp något som jag som icke spansk- eller holländsktalande förstår till fullo, men som hade någonting att göra med att universum är stort och vem vet vilka faror som lurar i galaxernas utkanter etc. Därefter får vi såklart se ett mystiskt ljusklot falla mot jorden. Snygga Bruden (Christa Linder) och hennes arkeolog-farsa håller på med utgrävningar i det mexikanska bergslandskapet och upptäcker mystiska hieroglyfer på en bergsvägg. Oförmögna att tolka hieroglyferna gör de det enda rätta och beger sig på trollerishow i storstaden. Där arbetar nämligen magikern, brottaren och professorn Zovek vars paranormala krafter visat sig oumbärliga i fall som detta. Efter att ha utfört ett dödsföraktande stunt med hjälp av sina fetischklädda medhjälpare antar den guldlaméklädda, barbröstade och diadembeprydda hjälten uppdraget. Efter ett otippad klädbyte till en slags Liberace-liknande outfit följder han med till fyndplatsen och tolkar hieroglyferna som ”dom tre elementen: eld, jord och vatten”, varefter han ställer sig på en bergstopp och stirrar ut med en ödestyngd och oroad blick. Hans oro är inte obefogad, snart börjar det hända märkliga saker i den mexikanska landsbygden - djur börjar attackera sina ägare och annat skumt.

På en rymdforskningsstation uppfattar Blue Demon (den efter Santo mest populära mexikanska brottarhjälten, och i mitt tycke den tuffaste!) märkliga signaler från trakterna kring utgrävningen. Jag behöver kanske inte inflika hur bisarrt det känns att se en biffig broiler i blå mask som rymdforskare. Hur som helst anar han oråd och beger sig dit tillsammans med sin comical relief-sidekick ur slapstick-skolan, en mustaschprydd tunnis som är feg och gör tokiga ansiktsminer. Väl där bryter helvetet loss! Dom döda vaknar till liv och börjar attackera inte ont anande bönder och arkeologer. Dessutom dyker det upp ett par varulvar och en vampyr! Jag har ingen aning om vad dom gör där, men jag är tacksam för att dom ämnade dyka upp.
Efter en småputtrande start med för mycket dialog tar nu filmen fart med besked: det bjuds på wrestling och tokigheter så det står härliga till! Zovec är mer den klassiska äventyrshjälten som brottas gentlemannamässigt och räddar damer i nöd, medan Blue Demon som vanligt mest ser sur ut och brottar ner alla stackars zombies och varulvar som råkar komma i hans väg. Zovek gör sin grej med bravur, men det går helt enkelt inte att konkurrera med Blue Demon. Inte ens Santo har en chans! Till slut uppdagas det att det är någon slags utomjordisk mackapär som väcker dom döda till liv. Skall Zovec och Blue Demon lyckas förstöra den i tid eller är mexikos hopp ute? Gräv rätt på den här underhållande filmen och ta reda på saken själv!

Once was not enough!

Efter ett långt, långt uppehåll fick jag slutligen tillbaka lusten att skriva om film och annat igen. Eller snarare; att sitta och knåpa ihop recensioner känns som ett betydligt sundare sätt att hantera sina sömnproblem än att sitta framför datorn och scanna internetsidor, forum, ebay etc (fast egentligen borde jag nog plugga på tentan, ouch!). Hur som helst, nu drar jag igång den här insomnade bloggen igen och ambitionsnivån är om möjligt ännu lägre än tidigare (förströelse, förströelse och mer förstöelse). Kul ändå att ett par personer hört av sig i positiva ordalag om bloggen: lovar inget, men ett par uppdateringar i månaden borde jag nog klara av. Råkade (med betoning på råkade) hamna på en gothkonsert för nån vecka sen. På affischen utlovade bandet att portarna till Gaemoth eller nåt skulle öppnas under konserten - antingen ljög dom eller så var portarna väldigt små, för jag såg bara ett gäng fula hårdrockare och en liten spanjor som sjöng opera och med illa dold ansträngning försökte få knapparna på sin kråsskjorta att glida upp lite diskret. Nåväl, öppnades dom inte då så lär dom fan öppnas nu!