Lina på linjen

Min kära blog fick nyligen kritik av min gode vän John, som menade att jag borde vara mer personlig och outa snaskiga detaljer ur mitt liv. Han gillar nämligen sånt. Jag är ledsen John, men den här bloggens enda syfte är att jag skall kunna skriva av mig lite när jag har tråkigt och jag känner inget behov av sånt - vill du ha exhibitionistism och snask finns det nog många bättre sidor (och jag har en känsla av att du kan dom bättre än jag). Med detta sagt fortsätter jag med en recension av en av Francos mindre omtalade "klassiker".

Pick-up Girls



Ännu en subtil liten film av den sorglöse hata-eller-älska-regissören (själv ställer jag mig nånstans mitten) Jesus Franco. Den här gången bjuder han på smaklös Lina Romay-softcore, utblandat med en osammanhängande detektivhistoria och dålig humor. Filmens spanska orginaltitel kan översättas till Bruden Med De Genomskinliga Trosorna, en mycket bättre titel än Pick-up Girls.

Lina Romay (Francos fru) och Doris Regina (som ser betydligt bättre ut) spelar två lyckliga och super-slampiga horor som saknar ordet "kläder" i sin vokabulär. Dom blir hyrda av en mystisk person att ha sex med en man och ta hemliga snuskbilder i akten. Biderna skall visst användas till utpressning eller nåt. Den mustaschbeklädde Franco-veteranen Antonio Mayans dyker upp på horornas stammsylta, blir förförd och fotograferad. I en buskisartad scen springer han naken genom staden på jakt efter tjejerna. Allt till skön orgeljazz, signerad Franco själv under pseudonymen Pablo Villa. Han lyckas spåra upp dom och förklarar att han är privatdetektiv och att dom har fotat fel person - hans klient anade oråd och skickade honom i sitt ställe. Detektiven och hororna slår sina påsar ihop och börjar tillsammans gräva i fallet. En komplicerad historia följer, som är lite för dum för att orka hänga med engagerat i. Det har i alla fall att göra med en transexuell miljonärsson som försöker dölja spåren av sin forna manlighet, hans/hennes i alkohol bevarade penis. Massor av mygel, mord och sidohandlingar komplicerar denna tämligen enkla historia. Det är sex i nästan alla scener (som tur är inte hardcore) och väldigt mycket skamlösa inzoomningar i folks underliv. Allt slutar abrupt men lyckligt, efter ungefär en timme, med att transan får tag i sin gamla penis och kastar ut den genom fönstret. Äntligen kan hon lämna det gamla bakom sig och få älska med sin tålmodiga partner.

Den här filmen lär knappast vinna över någon Franco-hatare till den andra (goda?) sidan, och att kalla den för "bra" vore att ta i å det grövsta. Men jag tycker ändå att den var klart godkänd som en timmes kravlös förströelse, filmen är helt enkelt tillräckligt dum och knäpp för att vara lite underhållande emellanåt. Det skall finnas en mycket längre version av filmen, och att döma av kommentarerna på imdb verkar handlingen vara helt annorlunda. Franco och hans ständiga pulande...
Jag såg det icke-förtoendeingivande brittiska köpsläppet, med reklam för telefonsexlinjer innan filmen.

Såg även Francos krigsfilm Slaget om Esmarelda Bay för ett tag sedan. En film man gör klokt i att undvika, trots en trevlig rollista.

Left hand path

Igår var jag ute med kidsen, drack öl och skatade för första gången på år. Det slutade såklart med att jag stukade högerhanden i dödsbacken och jag har känt mig för svag och hjälplös för att orka trycka in play-knappen på videon. Därför tänkte jag försöka vänsterhandsskriva lite om skivor jag lyssnat mycket på på sistone istället.

Anna Domino - Anna Domino



Superslick, överproducerad och pretentiös 80-talspop av finaste valör. Den här torra och stelt svängiga skivan saknar allt vad soul och euroferi heter - och jag fullkomligen älskar den! Trots att en låt ger mig lite Springsteen-vibbar...
Det är onekligen en eklektisk kompott Anna bjuder på. Ibland låter det synthpop, ibland låtsas-jazz, låtsas-reggea eller som en slags intellektuell Madonna. Allt kryddat med Annas svala sång, smarta texter och lyxiga produktion. En höjdarskiva som kanske passar bättre att chilla med ett glas Martini till än i bandaren en varm sommardag. Det tar bara en titt på Anna i konvolutet för att fatta att hon inte gjort något annat än rökt Gauloises, hyllat fransk kultur och hängt på cinemateket i alla sina dagar!

Princess Tinymeat - Herstory (1984-87)



När Haa-Lacka Binttii, transvestit-trummisen från Virgin Prunes startar eget band så vet vi att det blir något alldeles extra! Mycket riktigt är det här det virrigaste stycket muterad pop jag hört sedan...tja, någonsin! Jag famlar efter refenser i mitt försök att beskriva den här extremt vrickade skivan, men kommer inte fram till något bättre än Foetus möter Jesus & Mary Chain och The Fall på hallucinogena droger i en sexuellt förvirrad hårsalong. Beskrivningen håller inte rakt igenom, men låter å andra sidan som ett rätt bra band, så vi kör på det.

Pincess Tinymeat gjorde hur som helst inget större väsen av sig, men fick i alla fall vid splittringen alla sina singlar återutgivna på denna bortglömda Rough Trade-samling, Herstory. Låtarna varierar från det olyssningsbara till det briljanta, som t.ex. toppdängorna Wigs on the green och A bun in the oven. Precis alla låtar går i grötig rockabilly-takt och är kryddade av Bintiis minst sagt säregna sång. Hon/han låter som en berusad geting som ihärdigt försöker överrösta dårlarmet till musik. Jag vet inte riktigt vad mer man kan skriva om den här skivan, Biinti själv beskriver den nog bäst själv i konvolutet:

"Too many words for messeges to matter, and still we feed on sonic images. Bintii, the kidnap victim of your dreams is pure icon, pure image, driven by the zoom of the lens - the music doesn't matter. [...] These are songs about relationships - boy/girl stuff."

Fransk drömtydning

Black Moon



Yeti: The Giant of the 21st Century var väl knappast något jag skulle klassificera som God Kultur, så därför kör jag på med denna surrealistiska film av favoriten Louis Malle, regissören bakom världens bästa coming-to-age-movie Den Första Kärleken. Epitetet "surrealistisk" har överanvändts till den grad att den nästan förlorat sin egentliga betydelse, men här rör det sig alltså om en sant surrealistisk film, baserad i Malles egna drömmar. Min kopia av Black Moon var av tveksam kvalitét och saknade dessutom text, men det sistnämda gjorde inte så mycket eftersom det är väldigt lite dialog i filmen, den talar mer i bilder och stämningar än i ord. Det skall finnas en bra japansk DVD-utgåva av filmen, men i vanlig japansk ordning är den alldeles för dyr för undertecknads redan hårt ansträngda ekonomi.

Filmen handlar i alla fall om en ung kvinna, Lily (spelad av vackra Cathryn Harrison), som befinner sig på flykt från ett hänsynslöst krig mellan män och kvinnor. Hon bevittnar en massavrättning av kvinnor ute i skogen och lyckas med nöd och näppe undkomma med livet i behåll, bara för att sedan bli attackerad av en grupp gasmaskbeklädda kvinnor. I panik flyr hon ut i skogen, där hon ser en vacker man ridandes på en stolt svart hingst. Hon blir nyfiken och följer efter dem till ett stort hus som ligger mitt ute i skogen. Huset och området omkring är som skiljt från verkligheten och är snarare en egen värld, som agerar efter sin egen drömlika logik. I början verkar Lily känna sig malplacerad i och "utanför" detta märkliga universum, men tillslut accepterar hon den och blir del av den. Annars finns det ingen egentlig handling att tala om, utan Lily glider mest runt och bekantar sig med världens märkliga invånare.

På övervåningen finns den sängliggande och dementa gamla gumman, som kommunicerar med en gammal radio och en talande råtta. Gummans känsloliv verkar helt förvirrat, på ett oregelbundet sätt - hon kan vara god, grym, moderlig, infantil och orolig allt om vartannat. När hon blir orolig måste hon ammas av sin dotter för att lugna ner sig. Gummans dottern och son (Joe Dallesandro) är två vackra och tystlåtna människor med en närmast identisk personlighet. De driver gården tillsammans med ett dussin nakna barn, som kan dyka upp och försvinna ur tomma intet. Vidare ser Lily en enhörning som hon blir oerhört fascinerad och eggad av. Hon försöker desperat nå fram till enhörningen, men den försvinner hela tiden utom räckhåll. Både den och andra djur kan prata och blommorna skriker av smärta när Lily trampar på dem.

Trots att tempot var lågt och dialogen på ett språk jag inte förstår var den här filmen konstant fascinerande. Filmen innehåller en mängd oförglömliga bilder, mästerligt filmade av Sven Nykvist. De kanske starkaste bilderna är när Lily blir jagad av en flock vilda får, eller slutscenen som jag inte vill förstöra. Filmen har en mystisk och sensuell stämning som känns väldigt egen. En viss sagostämning kan utskönjas, jag kommer att tänka på författare som bröderna Grimm och Lewis Carroll, vilket känns bra. Att se Black Moon är lite som att stiga in i en främmande värld, vilket givetvis var idén. Vi slipper dessutom det tröttsamma "är det verklighet eller dröm?"-tjafset, vilket jag är oerhört tacksam för. Att försöka sig på någon djupare tolkning av filmen som helhet känns ganska meningslöst (såvida man inte tycker att drömtydning är det skojigaste som finns), det viktiga är hur filmens bilder och symboler påverkar oss. Skådespelet är också bra, i synnhet Cathryn Harrison gör ett oerhört bra jobb med att skådepela med ansikte och rörelser snarare än dialog. Blev dessutom lite småförälskad i henne och hennes extremt söta kinder och mun. Varmt rekommenderad film! Du är inte cool om du inte sett den!

Ny uppdatering kommer nästa gång jag har tråkigt. Det blir förmodligen den italienska Star Wars-kopian The Humanoid eller nån Zulawski om jag orkar vara seriös. Det är trevligt att alltid ha en massa intressanta osedda filmer till hands...
Vi får se om jag kanske orkar mig på att skriva nåt om nån bok eller skiva också.

En yeti gör ju ingen glad

Yeti: Giant of the 21st Century



He’s so big
The man of stone
But he won’t harm you
The Yeti!

Så lyder texten till fejkgruppen The Yetians monumentala ”Yeti”, en slags discofunkig version av Orffs klassiska stycke ”Fortuna Fron Carmina” (Dracula-låten, ni vet). Denna trudelutt sätter tonen för denna misslyckade italiensk-kanadensiska monsterfilm.
Jag antar att den bör ses som ett försök att rida på monstersvallvågorna efter Dino DeLaurentiis King Kong-framgångar, fast lite hjärtligare och snällare så att hela familjen kan titta. Jag har verkligen inget emot barnsliga monsterfilmer, som Gamera och plysch-Godzillan från 70-talet, men här funkade bara inte.

Handlingen kretsar kring en utgrävning i Antarktis. Filmens protagonister är en föräldralös och stum unge och hans nyfikna tonåriga syster som har hittat en jättelik snöman nedgrävd i ett isberg. Snömannen identifieras snabbt som det mytologiska odjuret Yeti och skeppas över till Toronto för att tinas upp (på ett ovanligt dumt sätt) av den godhjärtade och typiskt virriga vetenskapsmannen Henry och barnens kapitalistiska förmyndare och morfar. Yetin är verkligen en bisarr syn! Filmskaparna har använt en skäggig karl med långt volymfluffat hår som bas för utseendet, vilket gör att monstret ser ut som en blandning av en neandertalare och sångaren i Bee-Gees! Vetenskapsmannen vill självfallet studera yetin, medan kapitalist-morfarn vill göra profit på honom som varumärke för hans företag Honeycup Enterprises.

Kapitalet visar sig vara starkast, men när monstret skall presenteras för världen blir han rädd för kamerablixtarna och flyr ut i skogen med dom två ungdomarna. Här följer en av filmens bästa och dummaste scener, när tonårstjejen smeker yetins gigantiska bröstvårtor till styvnad för att visa sina goda intentioner. Yetin fattar tycke för de två små liven och bjuder dem på rå fisk. Snart blir han fångad, men rymmer igen under en uppvisning i Toronto. Här ändrar han plötsligt storlek från 4-5 meter till rena Godzilla-storleken. Förstörelse och kaos följer. Problemet är att yetin är så lidande och ångestfylld. Han går mest runt och brölar och ser ledsen alternativt hjärnskadad ut när han förstör byggnader. Inte särskilt kul alls. ”Begrav nörden – hämta skörden” som pastor Runar brukade råda oss. Sedan försöker Honeycup Enterprises konkurrenter smutskasta yetin med falska mordanklagelser och det är upp till de två ynglingarna och deras Lassie-liknande collierhund att rädda Honeycups anseende och yetins liv.

Sammanfattningsvis är den här filmen en liten plåga. Jag kunde se den med viss behållning, men det här är verkligen inget jag skulle kunna rekommendera med gott samvete. Med sina 110 minuter är den dessutom alldeles för lång. Blazing Magnums är en betydligt bättre italiensk-kanadensisk samproduktion.

Idag började jag även kolla på Louis Malles surrealistiska och erotiska saga Black Moon. Tyvärr fick jag besök och var tvungen att stänga av mitt i, men det verker onekligen vara en mycket speciell och bra film. Skall försöka skriva nåt om den när jag sett klart den. Annars kan jag bara säga: lyssna mer på Webstrarna! Har lyssnat på deras briljanta postpunk-skiva "Den stora saxen" non-stop sedan jag fick hem den för någon vecka sedan och det kan mycket väl vara den bästa svenska skiva jag någonsin hört! Svensk postpunk har kanske inte i allmänhet åldrats allt för väl av tidens grymma tand, men "Den stora saxen" låter fortfarande fräsch som nyponros i mina öron. "Pojken i brunt bjuder på fest" är nu officiellt mitt call to parteeej och introt till mitt imaginära DJ-set. Har rippat ner skivan och några av deras senare poppigare grejer till mp3-formatet för att kunna sprida till kompisar, så låter det som något för dig så kan du ju kolla upp mig på soulseek eller rota runt lite i twisterella-gruppen. Jag heter XuFeng där.

Som Metropolis, fast med inoljade bröst

The Giant of Metropolis



Av någon anledning har jag fått för mig att jag inte gillar peplum. Det lilla jag sett tidigare har faktiskt varit förvånande torrt med tanke på att genren åtminstone på papperet låter som något som skulle tilltala mig (machismo, mytologiska monster, illa dold homoerotik). Dock så är jag pinsamt förtjust i science fiction av det enklare slaget, vilket är anledningen till att jag efter en hård arbetsdag ploppade i den här lilla filmen- som har beskrivits som en blandning mellan Maciste och den gamla goda Flash Gordon-serien- i DVD-spelaren. Beskrivningen var faktiskt inte helt missvisande och jag måste säga att den faktiskt förändrade min negativa inställning till genren (som säkert beror på att jag sett fel filmer).

Den nyligen bortgångna peplum- och trashveteranen Gordon Michell spelar här den muskulösa stammkrigaren Obro, som beger sig till den futuristiska staden Metropolis i Atlantis för att snacka allvar med stadens härskare kung Yotar, som han menar håller på att förstöra världen med sin förbenade vetenskap. Yotar visar sig inte helt oväntat vara en mindre trevlig filur, som bland annat utrotat den fria viljan hos sitt folk och planerar att operera in sin 200-åriga faders hjärna i sin 7-åriga sons huvud. Givetvis lyssnar han på dövörat inför Obros förklagan, men blir så imponerad av hans fysik och stamina att han funderar på att använda Obrons kropp till att skapa nån slags supermänniska. Nu tvingas den godhjärtade barbaren att gå igenom en mängd olika tester, bland annat måste han slåss mot en bunt illvilliga vättar och en stor hårig sak som slåss med benknotor. Sedan lyckas han givetvis fly fångenskapen med hjälp av Metropolis underjordiska motståndrörelse och sätter igång sitt korståg mot den onde kungen. Denne har dock nog med problem i och med att en naturkatastrof håller på att ske i riket, en katastrof som han i blind tro till vetenskapen tror sig kunna undvika. I och med att filmen utspelar sig i Atlantis behöver jag kanske inte inflika hur det går med det.

Rent estetiskt var filmen en fullpoängare, det började nästan rycka i baguetten när jag möttes av staden Metropolis fantastiska exteriörer. Det är väl främst här Flash Gordon-referenserna kommer till sin fulla rätt, Metropolis påminner påfallande mycket om kejsar Mings stad i nämda serie. Fast billigare, skönare och i färg. Actionsekvenserna och fightscenerna var taffliga men inte utan charm och Mitchell gör sin grej med precis lagom doser avtrubbad charm. Barbröstade barbar-broilers känns betydligt roligare i sci-fi miljöer. The Giant of Metropolis var helt klart en trevlig bekantskap, men den höll tyvärr inte hela vägen - mot slutet blir man lite mätt på nonsensdialog och slagsmål. En trea förtjänar den dock gott och nu skall jag med nytt friskt mod gräva ner mig i peplum-träsket. Mario Bava verkarn ha gjort ett par intressanta, dom får bli först i led.

Styr din häger

Jag hälsar eder välkommna till God Kultur, folklighetens sista utpost på nätet. Här kommer jag, Lars Jacobsson, i fortsättningen att leva ut alla mina kulturtant- och smakfascisttendenser och tipsa om saker jag tycker borde uppmärksammas mer. Det kommer att bli mest film, men jag skall även försöka klämma in lite skivor, böcker och annat kul. Blog-formatet passar mig som handen i handsken eftersom jag är för lat för att skriva längre grejer och alldeles för oambitiös för att orka lära mig html bra eller stå timmar vid kopiatorn och i mitt anletes svett trycka upp zines för dom tio personer som skulle tänkas vara intresserade (jag hyser enorm respekt för dom som orkar just detta). Dock har jag haft planer på att starta upp någonting liknande det här i flera år, så vi får hoppas att jag åtminstone lyckas roa mig själv.

Så stig in, ta av er överrocken och var som folk är mest!