Robinson-Robinsons äventyr

Robinson Crusoe



Luis Buñuels mexikanska filmatisering av Daniel Defoes sura gamla upplysningsklassiker Robinson Crusoe (känd från högläsningen i grundskolan) hör kanske inte till hans mest uppmärksammade filmer, men det är tveklöst en av hans allra elakaste och roligaste!

Vid första anblicken får man känslan av en väldigt o-buñuelsk (och dålig) film: filmen börjar med lite stel och trögflytande narration över bilder av gamla böcker, och fortsätter i samma klischéemässiga anda då Robinson blir strandsatt. Han börjar såklart i god borgelig upplysningsanda civilisera ön genom att bygga olika uppfinningar och en liten stuga. Samtidigt som han såklart inte glömmer bort att läsa bibeln och blossa på pipan i finfåtöljen. Förhållandet till Fredag skildras lika rasistiskt som i boken och kannibalerna på den andra ön är helt enkelt "vildar" som gillar att käka människokött. Lägg till undermånigt skådespel, stelt bildspråk och ett manus som följer Defoes föråldrade litterära förlaga nästan ordagrant och du har en riktigt usel film. Eller?

Under filmens första tio minuter satt jag mest och skakade på huvudet och undrade vad i helvete Buñuel höll på med. Snart gick det dock upp för mig att vankades stor humor av en regissör som visste precis vad han sysslade med: nämligen att narras med både sin publik och göra sig lustig över Defoe och alla värden han stod för (och detta som sagt utan att ändra mycket alls i orginalmanuset!). Robinson Crusoe är en film som fullkomligt dryper av syrlig ironi, och Buñuels komiska vapen heter överdrift: genom att överdriva borgliga, patriarkala och rasistiska dragen i boken tydligör han dem samtidgt som han driver med dem på ett sätt som påminner om ofrivillig komik (men i själva verket i allra högsta grad är genomtänkt). Regissören hintar vid ett par tillfällen filmens underliggande komik (i en väldigt malplacerad drömscen och en hysterisk teologisk diskussion mellan Robinson och Fredag) men spelar i övrigt skämtet med pokeransikte. Buñuel har en stor tillgång i Don O'Herlihy som verkligen spelar Robinson med en fantastisk stelhet och naivitet. Han är fan lika stel som Hugo Stiglitz! (som faktiskt också spelat Robinson, i ett par mexikanska filmer som du inte vill se). Undrar om Don var med på skämtet?

Några av kommentarerna på imdb är förresten hysteriska:

"As someone who is not a great admirer of surrealism in any of its forms, and who found works like Le Chien Andalou or The Obscure Object of Desire gratuitously disturbing or pretensious respectively, I was delighted to come across this beautifully sensitive telling of the Robinson Crusoe story. A story not only of survival but also of friendship it is told with great feeling and warmth."

"This is an excellent film, not only in its acting, but also in color and photography. I always remember it for the best acting of Viernes (Friday) and also Crusoe. The film follows well the plot given by Dafoe in his wonderful book. If somebody never read the book, my advice is to see this excellent film."

Hoho! Dubbelironi!